När man tänker på trädkramare så tänker man vanligtvis på aktivister som klättrar upp eller kedjar sig fast i träd som är hotade av avverkning, t ex som vid Almstriden -71 eller motorvägsbygget i Bohuslän -84. Men faktum är att Sveriges första trädkramare levde för närmare 500 år sedan.
År 1558 utfärdade Sveriges första kung, Gustav Vasa, ett förbud mot avverkning av bärande träd. Bland dessa träd inkluderades ek, bok, apel, hassel, oxel, rönn och hägg. Han förklarade helt enkelt att dessa träd var kungens träd och förbjöd på så sätt bönderna från att hugga ner dem.
Men Gustav Vasa var ingen traditionell trädkramare. Han ville skydda träden eftersom Sverige hade ett stort behov av ek, för att kunna upprätthålla en stark flotta och dominera Östersjön. Det var nämligen fritt fram för kungens män att hugga ner dessa träd (och bygga krigsfartyg).
Bönderna i Sverige var missnöjda med förbudet, eftersom träden hämmade deras jordbruk. Träden frodades och växte i mångfald, trots att det tjuvhöggs och plockades upp unga plantor. Kungen kunde givetvis inte heller avverka alla träd för att bygga båtar.
Förbudet i Sverige höll i sig närmare 250 år. När det så småningom upphörde så fick bönderna köpa loss ekarna, samtidigt som statliga ekplanteringar inrättades.
Den mest kända ekplanteringen finns på Visingsö i Vättern, där man under 1830-talet planterade 48 000 träd. Men när ekarna hade vuxit sig färdiga så hade den svenska flottan inte längre något behov av dem. Man tillverkade inte längre krigsfartygen av ek år 1975.
Det slutade istället med att ekarna användes till bl a lagringsfat åt svensk whisky. Och om det lär knappast Gustav Vasa ha misstyckt, som var omåttligt förtjust i både mat och dryck.